Rundmaskar, bandmaskar och protozoer
Maskar delas in i tre grupper: rundmaskar, bandmaskar och flundror. De maskar som ibland ses hos svenska katter är rundmaskar (spolmask och lungmask) samt bandmask. Det finns även några encelliga inälvsparasiter, protozoer, som är bra att känna till.
Spolmask
Spolmask är vanligast hos unga katter. Spolmaskinfekterade kattungar kan få besvär med kräkningar, diarréer och/eller avmagring. Kattungen smittas av sin mamma under de första dygnen via modersmjölken.
Ägg från spolmask kan överleva mycket länge i miljön och vuxna katter kan få spolmask när de äter äggen eller gnagare som bär på spolmasklarver. Masken, som är två till fem cm lång, kan ibland ses i avföring eller kräkning. Det går även att ställa diagnos genom att påvisa ägg från masken vid analys av avföringsprov.
Katter som lever strikt inomhus drabbas inte av spolmask.
Då spolmask kan utgöra en smittrisk för människor bör en katt med spolmaskinfektion behandlas.
Lungmask
På senare år har kattens lungmask ibland påvisats i sydligaste delarna av landet. Katten smittas genom att äta sniglar, som är lungmaskens mellanvärd, men det förekommer även att gnagare, grodor m fl kan bära på lungmask. En katt som smittas av lungmask uppvisar oftast inga symtom, men en del får hosta. Diagnosen ställs med hjälp av avföringsprov.
Bandmask
Bandmasken är en vanligt förekommande parasit hos utekatter. Bandmask smittar inte från en katt till en annan, utan enbart när katten äter en mellanvärd, vanligtvis gnagare. De flesta katter som infekteras av bandmask uppvisar inga symtom, men delar av bandmasken, så kallade proglottider, kan ses för blotta ögat som små risgryn i pälsen baktill eller i avföringen.
Bandmask kan även påvisas vid analys av avföringprov. Bandmaskens ägg utsöndras inte kontinuerligt varför ett avföringsprov kan bli "falskt" negativt.
Encelliga parasiter
Encelliga parasiter kallas också för protozoer. Framför allt unga individer kan få besvär med protozoinfektion i tarmen. Då rör det sig om Giardia intestinalis, Isospora spp. eller Tritrichomonas foetus. Dessa encelliga parasiter infekterar framför allt kattens tarmslemhinna. Symtomen kan variera något beroende på vilken parasit det rör sig om.
En fjärde viktig protozo är Toxoplasma gondii. Den orsakar normalt inte sjukdom hos katten själv, men kan vara farlig för bland annat människor.
Giardia
Giardia intestinalis är en opportunist, som främst orsakar symtom hos kattungar i samband med stress, miljöförändring, foderbyte och liknande. Det är inte ovanligt att katter som bär på giardiaparasiten är symtomfria så länge de är hos sin mamma och sedan insjuknar efter den stress det innebär att komma till ett nytt hem. Symtomen vid giardiainfektion är diarréer som kan komma och gå. Diarréerna kan vara långvariga och även kräkning och viktnedgång kan ses. När giardia påvisas i avföringsprov brukar infektionen behandlas med lämpligt medel.
Koccidios (isosporainfektion)
Infektion med isosporaparasiter kallas också koccidios. Den orsakar diarré, kräkning, buksmärtor och aptitförlust, och drabbar framför allt ungkatter och kattungar. Infektionen är självläkande, men det är viktigt att se till att kattungen får i sig, och kan behålla, tillräckligt med mat och vatten. I svåra fall behandlas koccidiosen med receptbelagda läkemedel.
Tritrichomonas
Vid tritrichomonasinfektion blir kattens avföring riklig, lös och illaluktande, men oftast ses inga andra sjukdomssymtom. Tarmstörningen brukar klinga av med tiden, men det kan ta ända upp till två år. En katt kan även vara symtomfri smittbärare.
Godkända läkemedel saknas. I de fall tritrichomonasinfektion behandlas används ofta en substans som kan ge sidoeffekter hos både katten och människor som hanterar medlet. Det är därför viktigt att hantera medicinen försiktigt samt att endast ge det efter att infektionen bekräftats via avföringsprov.
Toxoplasmos
Den encelliga parasiten Toxoplasma gondii orsakar sällan symtom hos den infekterade katten. Infektionen kallas toxoplasmos, och den också kan smitta till människor, vilka riskerar att bli allvarligt sjuka (zoonos).
En katt infekteras av toxoplasma via infekterade djur såsom gnagare och småfåglar. Katter med nedsatt immunförsvar eller väldigt unga individer löper större risk att insjukna. De kan få lunginflammation, ögonskador och symtom från centrala nervsystemet. Parasiten kan infektera flera olika djurslag, som får och grisar. Katter bör därför inte serveras kött som inte varit fryst eller upphettat.
En smittad katt utsöndrar toxoplasmaoocystor via avföringen under ett par veckor. Dessa tar ett par dagar på sig att utvecklas innan de blir smittsamma. Kattlådan bör därför rengöras dagligen. Efter genomgången infektion brukar katten ha blivit immun, men skyddet är inte hundraprocentigt, och en katt kan utsöndra oocystor i mindre mängd även senare i livet.
Det är svårt att diagnosticera toxoplasmos hos katt, och det går inte heller att behandla förebyggande med vanliga avmaskningsmedel.
Diagnos
Om du ser tecken på mask hos din katt bör du kontakta veterinär. För kattungar med tarmstörning är avföringsprov en viktig del av utredningen, eftersom de oftare blir sjuka av maskar och protozoer. Du kan då bli uppmanad att samla in avföring i påse eller burk som du tar med till veterinären.
Äldre katter brukar sällan ha besvär av maskinfektion och det bör utredas om kattens sjukdomssymtom har en annan bakomliggande orsak.
Avföringsprov
Katten bör hållas inomhus dygnet före provtagning för att undvika s k tarmpassanter, alltså parasiter från andra djurs avföring. Provet paketeras enligt särskild anvisning och skickas till laboratorium för analys tillsammans med en remiss med frågeställning om vilka maskar eller protozoer laboratoriepersonalen ska leta efter, eftersom olika analysmetoder används.
Behandling
Om en sjukdomsframkallande mask eller protozo påvisas, som stämmer överens med kattens symtombild i övrigt, behandlas den oftast med ett lämpligt avmaskningsmedel. Du kan också behöva sanera kattens omgivning för att undvika återsmitta.
Du är välkommen att höra av dig till din närmaste klinik om du vill ha hjälp och råd kring avföringsprov och behandling hos veterinär.
Rutinmässig avmaskning
Kattungar brukar behandlas med avmaskningsmedel mot spolmask under sin första tid i livet. Kattan bör undersökas med avföringsprov strax före förlossningen, alternativt avmaskas hon också. Kattungar efter en honkatt som levt strikt som innekatt, och som inte vistats i miljöer där det förekommer spolmaskägg, behöver inte avmaskas då de inte utsätts för spolmask.
Avmaska även då du ser typiska “risgryn” i kattens avföring eller pälsen runt ändtarmsöppningen, samt om katten kräks upp spolmaskar.
Här kan du läsa mer om avmaskning av katter.
Texten uppdaterades mars 2022. Skribent: Boel Sandros, legitimerad veterinär