Bakgrund
Dalmatinerns bakgrund är till viss del höljd i dunkel, men ett som är säkert är att det är en mycket gammal ras. Man har funnit avbilder daterade så tidigt som 1700 f Kr av fläckiga hundar som är häpnadsväckande lika dagens dalmatiner. Många är spekulationerna om vilket som är rasens hemland. Namnet har den fått från området Dalmatien i Kroatien, men det är högst oklart om den verkligen härstammar därifrån. Sannolikt har romerna som utvandrade från nordvästra Indien under 1200-talet haft stor betydelse för rasens spridning. Dalmatinern som vi känner den idag avlades fram i England där den erkändes som ras 1888. Så även om Kroatien är rasens officiella hemland så anses England vara dess moderna hemland.
Från mitten av 1700-talet fram till början av vårt sekel fungerade dalmatinern som vakthund på engelska gårdar. Den vaktade hästarna i stallet samt eskorterade diligenser och hästekipage. Arbetet krävde en hund med stark revirkänsla och stort mod eftersom den lämnades ensam till att skydda häst, vagn och bagage under raster. Utöver detta krävdes en uthållighet eftersom hundarna skulle orka följa en häst i trav över stora avstånd. De hundar som visade prov på mod, lojalitet och uthållighet valdes ut för avel och med tiden hade en lydig, stark och ihärdig följeslagare skapats – självklart med det distinkta prickiga utseendet i behåll.
Dalmatinern användes av brandkåren på den tid då brandbilarna drogs av hästar. De skyddade hästarna mot angrepp av främmande hundar och såg även till att det var fri väg för bilarna. På så sätt kom brandbilen fram snabbare till brandhärden. Dalmatinern är även idag en symbol för brandkårer på olika håll i världen.
Temperament
En typisk dalmatiner är glad, utåtriktad och anpassningsbar. Den är en utpräglad sällskapshund och fungerar ofta perfekt som familjehund då den älskar att omge sig med människor – små som stora. Den är social och har ett stort behov av närhet. En dalmatiner trivs inte med att lämnas ensam hemma några längre stunder utan hänger hellre med sin ägare, oavsett aktivitet. Som allra bäst trivs den när hela familjen är samlad. Dalmatinern vill gärna vara familjens medelpunkt och för att maximera uppmärksamheten kan den vara lite av en pajas. Den vill gärna vara sin ägare till lags, men på sina egna villkor.
Rasens historia som vakthund gör att den är oerhört uppmärksam på allt som händer i dess närhet. Den är inte sen att varna med skall om en oinbjuden gäst närmar sig huset, tomten eller bilen. Den tar sitt vaktande på största allvar, utan att för den skull vara aggressiv. Skulle dalmatinern uppleva att någon i familjen är hotad är den inte sen att försvara, och då viker den inte en tum. En lojalare hund är svårt att hitta.
Dalmatinern trivs oftast utmärkt tillsammans med andra djur. Alldeles särskilt bra trivs den tillsammans med hästar – ett arv från dess tidiga historia. Dalmatinern har ingen utpräglad jaktinstinkt eftersom den avlades fram för att följa diligenser eller ryttare till häst utan att avvika på egna äventyr. Således håller den sig gärna nära sin ägare under promenaderna.
Aktivitetsnivå
Dalmatinern har ett förflutet som arbetande hund och den behöver aktiveras såväl fysiskt som mentalt för att må bra. Den har inget överdrivet motionsbehov utan brukar nöja sig med långpromenader, löpturer och en eller annan cykeltur. Skulle du vara intresserad av långdistanslöpning eller fjällvandring är det dock inga som helst problem – dalmatinern är framavlad för att följa hästekipage under långa sträckor. Den är mycket uthållig och det ska mycket till innan dalmatinern viker ned sig.
Utöver den dagliga fysiska motionen behöver dalmatinern mental stimulans, annars tenderar den, precis som andra hundar, att lägga sig till med oönskade beteenden som att till exempel bita sönder saker. Att träna lydnad, rallylydnad eller agility brukar uppskattas av dalmatinern. Den älskar också att använda sin nos så sysselsätt den gärna med aktiviteter som nosework, personspår eller viltspår. Oavsett vilken aktivitet du väljer så kommer du snart att upptäcka dess mångsidighet och dess vilja att vara din samarbetspartner.
Pälsvård
Dalmatinerns päls ska vara kort, hård, glänsande och tät över hela kroppen. Den kräver minimalt med pälsvård, ett bad då och då är fullt tillräckligt. Dalmatinern fäller en hel del så att kamma igenom den med gummihandske eller liknande kan minska päls på möbler och i hemmet i övrigt.
Det finns även en långhårig variant av dalmatiner vilken kräver något mer pälsvård. Denna variant är inte godkänd enligt rasstandarden.
Träning
Dalmatinern har varit människans följeslagare och arbetspartner under hela sin långa historia, så att arbeta tillsammans med människan faller sig naturligt för en dalmatiner. Den har dock historiskt lämnats till att fatta en hel del egna beslut när den vaktade hästar, vagnar och bagage, så den har ofta en åsikt om hur saker och ting ska utföras. Den kan vara rejält envis om den inte får sin vilja igenom men med rätt motivering kan den gå hur långt som helst. Liksom alla hundar ska dalmatinern tränas med positiv förstärkning och aldrig med bestraffning. Kom ihåg att en hund som gör fel oftast inte förstår vad du vill av den.
En dalmatiner har en utpräglad förmåga att härma. Den kan således lära sig av att ta efter till exempel en fullärd hund i olika sammanhang.
Storlek och vikt
Dalmatinerhanarna är mellan 56 och 62 cm höga, medan tikarna är mellan 54 och 60 cm. Hanarnas genomsnittliga vikt är 27 kg och tikarnas 24 kg.
Färg
Grundfärgen är vit med prickar i svart eller leverbrunt. Prickarna ska vara jämnt fördelade över kroppen och ha ett klart avrundat utseende med en storlek på 2-3 cm. Prickarna ska också vara distinkt skilda från varandra och får enligt rasstandarden inte bilda större fläckar.
Särskilda kännetecken för rasen
Dalmatinern har sedan urminnes tider varit en viktig arbetspartner för människan och dess ursprung som vaktande hund gör sig påmind även i dagens moderna dalmatiner. Den är oerhört uppmärksam på sin omgivning och är inte sen att tala om med skall om en inkräktare eller främmande person närmar sig dess ägor. Dalmatinern ska dock inte vara aggressiv utan ha ett öppet sinne när främlingen väl har godkänts av familjen.
För en dalmatiner är det naturligt att hålla sig nära sin familj och den ger sig sällan iväg på egen hand.
Ärftliga sjukdomar
Dalmatinern är i allmänhet friska hundar som ofta uppnår relativt hög ålder. Precis som hos andra hundraser så förekommer en del ärftliga sjukdomar inom rasen. Det här är en av de raser som löper en ökad risk att drabbas av höftledsdysplasi: en felaktig utveckling av höftleden som i ett senare skede ofta leder till artros. Dalmatinern är också överrepresenterad med hudproblem, till exempel atopisk dermatit, och har en viss ökad risk för hjärtsjukdomen dilaterad kardiomyopati (DCM).
Dalmatinervalpar föds oftare döva än valpar av andra raser. Därför ska alla dalmatinervalpar hörseltestas innan de lämnar uppfödaren. Dövheten är sammankopplad med den vita färgen.
Dalmatinern löper en ökad risk för utvecklande av urinsten av typen urat. Detta beror på att de har en nedsatt förmåga att bryta ned urinsyra (en nedbrytningsprodukt från ämnesomsättningen), vilket leder till en förhöjd halt urinsyra i blodet och en ökad utsöndring av urinsyra till urinen. Urinsyran kan kristalliseras i urinvägarna och bilda stenar, vilket kan leda till komplikationer som urinvägsstopp eller infektioner. Ofta rekommenderas en särskild diet för dalmatiner för att minska halten urinsyra i blod och urinvägar.
Foder
Utfodringen ska anpassas efter hundens ålder, storlek och aktivitetsnivå. Rådgör med din veterinär om du känner dig osäker på hur du bäst utfodrar din hund.
Många dalmatiner har mycket god aptit så du bör vara uppmärksam så att hunden inte utvecklar övervikt. Tänk på att dalmatinern utan tvekan hämtar mat på köksbänkar och matbord om den ges tillfälle.
Typ
Sällskapshund