Vad innebär kontraströntgen?
Vid en vanlig röntgenundersökning (slätröntgen) kan det vara svårt att särskilja föremål eller vävnader från varandra om de har samma röntgentäthet. Ett sätt att tydliggöra konturerna i ett hålrum (ofta tarm eller magsäck) är att tillföra en vätska som har en högre röntgentäthet, ett så kallat kontrastmedel, in i hålrummet. Eftersom röntgenstrålarna inte kan passera igenom vätskan kommer områden där vätskan finns att bli vita på röntgenbilden.
Det typiska användningsområdet för kontraströntgen på hund är när man vill utreda hur innehåll passerar genom mag-tarmkanalen. Men även andra organ kan undersökas med hjälp av kontrastmedel, som till exempel urinblåsan (cystografi) och ryggmärgskanalen (myelografi). Läs mer om neurologisk utredning här. Särskilda kontrastmedel brukar också användas vid datortomografi och MR-undersökning. Då injiceras medlet in i blodet, vilket gör att blodkärlen blir synliga på bilderna.
Kontraströntgen av mag-tarmkanalen
De flesta kontrastpassager görs på hundar som har ett misstänkt hinder i magsäck eller tarm. Om blockeringen är partiell kan kontrastvätskan ibland utlinjera det främmande föremålet. Om det är helt stopp kommer vätskan normalt sett inte att förflyttas vidare i tarmen. Kontrastvätskan kan också fastna i det främmande föremålet så att konturer av ett föremål kan urskiljas.
Kontraströntgen kan även användas för att undersöka hur fort magsäckens innehåll förs ut i tarmen, och hur fort innehållet passerar genom tarmkanalen. När kontrastmedlet når ut i tjocktarmen avslutas undersökningen.
Förberedelse inför kontrastpassage
Hundar brukar inte behöva några speciella förberedelser inför en kontrastpassage. Som regel tas först vanliga röntgenbilder av bukhålan och matstrupen. Därefter får hunden svälja en viss mängd kontrastmedel, antingen i vätskeform eller utblandat i foder.
Hur går en kontraströntgenundersökning till?
Efter att hunden har svalt ner kontrastmedlet blir den röntgad med förutbestämda tidsintervaller, så att man kan följa kontrastvätskans passage genom magsäcken och tarmen. Precis som vid vanlig röntgen tas minst två bilder vid varje undersökningstillfälle. Eftersom hunden röntgas upprepade gånger under flera timmar är det vanligt att den skrivs in över dagen på djursjukhuset eller djurkliniken.
Det går också att bedöma tarmmotoriken och att påvisa främmande föremål i tarmen med hjälp av ultraljud, men det kräver att det finns en veterinär med ultraljudskompetens på plats som kan utföra undersökningen.
Vad händer efteråt?
Om kontraströntgenundersökningen tyder på att hunden har ett främmande föremål i tarmen kan den behöva stanna kvar på kliniken eller djursjukhuset för att få föremålet avlägsnat genom en operation. Om det bedöms att föremålet kan passera ut den naturliga vägen kan man välja att avvakta och ta uppföljande röntgenbilder. Här kan du läsa mer om främmande föremål i tarmen hos hundar.
Kontrastmedlet brukar inte orsaka några besvär för hunden. Medlet tas inte upp i kroppen, utan följer med avföringen ut.
Är kontraströntgen farligt?
Alla röntgenundersökningar innebär att hunden, och personer som befinner sig i samma rum, utsätts för röntgenstrålning. För den enskilda hunden är det dock osannolikt att röntgenstrålningen får några negativa konsekvenser. Hundar med nedsatt medvetandegrad eller sväljningssvårigheter har dock en ökad risk att få kontrastmedlet i vrångstrupen, så att vätskan hamnar i lungorna.
Får vem som helst vara med vid en kontraströntgen?
Hundens ägare, eller någon annan i familjen, kan i vissa fall få vara med på röntgen. Det beror bland annat på om hunden är inskriven eller ej. Inskrivna patienter röntgas av djurhälsopersonalen.
Personer under 18 år och gravida kvinnor får inte delta i röntgenundersökningen. Om personal eller djurägare måste vara kvar i undersökningsrummet får de ta på sig blyförkläden som skyddar mot strålningen.