Bakgrund
Den dansk-svenska gårdshunden har funnits på sydsvenska och danska gårdar i flera hundra år. Den har använts både som vakthund och råttfångare – men även som trogen sällskapshund, precis som idag. Rasen erkändes under namnet dansk-svensk gårdshund i Sverige och Danmark 1987. Innan dess var den mer känd som ”skånsk terrier”, eftersom den har sitt ursprung i Skåne.
Man tror att rasen framför allt stammar från pinschers och vita brittiska jakthundar av terriertyp, som också gett upphov till jack russell terrier och foxterrier. Den här typen av hundar har varit kända i länderna runt Östersjön sedan slutet av 1800-talet.
Den dansk-svenska gårdshunden har alltid varit en populär sällskapshund som gillar att hänga med på familjens olika äventyr. En härlig, stor hund i en liten kropp.
Temperament
Den dansk-svenska gårdshunden må vara liten men den har en stor personlighet. Det är en intelligent, alert och energisk ras som gärna hänger med på de flesta aktiviteter. Det här är inte en ras för den som framför allt vill ha en soffkompis. Hunden kräver en hel del aktivering och regelbunden mental stimulans för att må bra, men om du kan uppfylla hundens behov av daglig aktivering får du en härlig myskompis när det är dags att slappa. Hunden vill gärna vara nära dig, helst under samma filt eftersom den älskar värme.
Den här rasen är en trogen följeslagare och den alltid vill vara med där det händer något. Det kan dock innebära att den kan ha svårt för att vara ensam.
Den dansk-svenska gårdshunden besitter en hel del vaktinstinkt vilket gör att den ofta tar på sig uppgiften att konfrontera varje främling som träder in på familjens ägor. Många dansk-svenska gårdshundar har nära till skall, men det varierar individer emellan och påverkas mycket av hur du tränar hunden.
Aktivitetsnivå
Det är viktigt att komma ihåg att rasen har en bakgrund som arbetande hund på gården. De här hundarna älskar att få arbeta och de behöver mycket aktivering, både fysiskt och mentalt. Om du inte är ute efter en aktiv hund bör du välja en annan ras.
Träning
Variera de dagliga promenaderna med mer intensiv motion som löpträning eller simning. Dansk-svenska gårdshundar har lätt att lära så olika typer av tricks brukar gå lätt att träna in.
Om du är intresserad av hundsport kan detta vara hunden för dig. Dansk-svenska gårdshundar är ofta framgångsrika inom lydnad, agility och rallylydnad.
Pälsvård
Den dansk-svenska gårdshunden behöver i stort sett ingen pälsvård. Pälsen är grov, kort och slät utan underull. Under fällningsperioden kan du borsta igenom pälsen dagligen för att hålla den i gott skick. Ett bad då och då håller pälsen ren och fin.
Storlek och vikt
Det här är en kompakt och stadig ras som väger mer än man kanske tror. Hanhundar väger 9–10 kilo och tikar väger cirka 6–7 kilo. Hanar blir 34–37 cm höga och tikar blir 32–35 cm.
Färg
Pälsens färg ska domineras av vitt, med fläckar i olika storlekar och färger. Fläckarna kan vara svarta, bruna (”tan”), leverbruna eller ljusbruna.
Särskilda kännetecken för rasen
Den dansk-svenska gårdshunden ogillar att vara ensam och den är mer beroende av sällskap än många andra raser. Det är anledningen till att den betraktas som en bra familjehund – den älskar helt enkelt att hänga med sina människor. Den kan vara avvaktande mot främlingar så tidig social träning är viktigt för att den ska utvecklas till en trygg och stabil hund.
Den gillar verkligen värme och tar därför gärna en tupplur i solen.
Ärftliga sjukdomar
I allmänhet är den dansk-svenska gårdshunden en frisk ras med få hälsoproblem. Följande sjukdomar kan dock förekomma:
- Höftledsdysplasi (HD)
- Legg-Perthes sjukdom
Legg Perthes sjukdom (eller Legg Calvé Perthes sjukdom) är en utvecklingsrubbning i höftledskulan där delar av kulan förtvinar pga. störningar i blodcirkulationen. Symptomen debuterar vanligen mellan fem och elva månaders ålder och består i en gradvis tilltagande hälta på ett bakben. Tillståndet är mycket smärtsamt och kräver operation.
- Primär linsluxation (PLL)
Primär linsluxation är en sjukdom som påverkar linsens upphängning i ögat. De trådar som håller linsen på plats bryts ned och till slut lossnar linsen helt eller delvis. Ofta drabbas hundarna mellan tre och sex års ålder och så gott som alltid drabbas båda ögonen. Symptomen är initialt diffusa, men då linsen lossnar helt blir tillståndet oftast akut och hunden ska undersökas av veterinär omgående för att om möjligt rädda synen på ögat. Oftast uppvisar hunden då symptom på smärta (t ex genom att den kniper med ögat, får nedsatt allmäntillstånd) och i vissa fall ändrar ögat utseende (blir grumligt, rödsprängt etc).
Foder
Precis som för andra raser ska fodermängden anpassas efter hundens storlek, ålder och aktivitetsnivå. Rådfråga gärna din veterinär om du är osäker.