Svampen kan smitta direkt mellan djur eller genom indirekt kontakt via ytor och föremål som förorenats med hår, damm eller hudavlagringar från smittade djur. Svampens sporer är smittförande i över arton månader, och vid bekämpning av sjukdomen är noggrann rengöring av djurets omgivning mycket viktig för att behandlingen ska bli framgångsrik.
De svamporganismer som kan ge upphov till ringorm hos hund är främst Trichophyton mentagrophytes samt Microsporum canis och mer sällan andra typer av ringormssvampar. Även människor kan smittas och får då rodnande hudutslag som kan vara kliande. Likaså kan smitta överföras till kanin, marsvin m fl.
Symtom
Smitta med dermatofyter kan orsaka symtom hos alla hundar, men det är vanligare att synliga symtom uppkommer hos unga eller nedsatta individer. Inkubationstiden, dvs tiden mellan infektionstidpunkten och tills hunden får synliga symtom, varierar mellan fyra dagar och fyra veckor.
Hudförändringarna kan vara ospecifika och utgörs av exempelvis hudrodnad, fläckvis håravfall, brutna hårstrån och flagnande hud samt mjäll. En del hundar får klåda.
Diagnos
Diagnosen ställs genom påvisande av ringormssvampen, antingen genom att organismen går att se i hår eller hudskrap med hjälp av mikroskop, eller genom odling på särskilt odlingsmedium. Svampen är långsamväxande, varför det tar ca två veckor att få svar från en odling. En del ringormsarter är fluorescerande och blir synliga när man lyser på hunden med ultraviolett ljus.
Om svampen inte påvisas hos hunden vid första tillfället kan man behöva upprepa provtagningen efter ett par veckor för att säkert kunna utesluta infektion.
Behandling och prognos
Infektion med ringorm kan självläka på ca tre månader. Det är därför inte alltid nödvändigt att behandla vuxna och i övrigt friska hundar som inte utgör en smittrisk för andra djur. I de allra flesta fall behandlas dock hunden, inte minst eftersom den är en smittrisk för människor. Behandlingen kompletteras med noggrann städning och desinfektion för att förhindra återsmitta.
Ringorm behandlas med svampdödande eller svamphämmande medel, fungicid/antimykotika, som ges i tablettform i munnen samt vanligtvis även i form av ett medicinskt schampo.
Läkemedelsbehandlingen brukar ha god effekt mot ringormssvampen, men prognosen beror till stor del av hur väl man lyckats utrota smittan från miljön.
Förebyggande
Eftersom ringorm smittar direkt mellan djur bör man undvika att låta sin hund ha kontakt med hundar med känd eller misstänkt ringormsinfektion. Likaså bör man undvika att använda utrustning (som t ex borste eller transportbur) som använts till andra hundar. Om detta inte kan undvikas bör utrustningen först ha rengjorts noga samt desinficerats.