Epilepsi hos katt

Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom kemiska och elektriska signaler. Epilepsi är en sjukdom som uppkommer när dessa nervceller blir överaktiva. Epilepsi förekommer på katter precis som hos människor och hundar.

Epileptiska anfall kan vara fokala- eller generaliserade beroende på hur stor del av hjärnan som är inblandad i det enskilda anfallet. Vid fokala anfall ses symtom endast i en del av kroppen, medan hela kroppen är involverad vid generaliserade anfall.
Förekomsten av epilepsi inom kattpopulationen anges vara ca 2 %. Epilepsi drabbar hon- och hankatter i ungefär samma utsträckning.

Katter har ofta fokala anfall där det som enda symtom kan vara ryckningar i ansiktsmuskulaturen, kraftig salivering eller påverkat medvetande. Ibland är anfallen kraftiga med häftiga kramper där katten kan ramla omkull. Katter har ofta flera anfall per dag så kallade ”klusteranfall”, men detta behöver inte betyda att prognosen är sämre.

Orsaker till epilepsi på katt

Primär epilepsi, epilepsi av okänd orsak

Hos hundar och människor har benämningen primär eller idiopatisk epilepsi använts för att beskriva ett epilepsisyndrom som har fastställd eller misstänkt genetisk orsak. Det finns i dagsläget inga belägg för att epilepsi inom kattpopulationen skulle ha en ärftlig bakgrund. Primär epilepsi är dock en vanlig orsak till epileptiska anfall på katt. Primär epilepsi kan hos katt vara både fokal och generaliserad.

Antalet anfall kan variera mycket över tid och är ibland något högre till en början. En del katter blir med tiden symtomfria och kan i vissa fall klara sig utan behandling. Katter med primär epilepsi är i genomsnitt 3,5 år gamla (1-12 år) då de debuterar med epileptiska kramper.

Sekundär epilepsi

Katter debuterar med sekundär epilepsi i en högre ålder än katter med primär epilepsi och är i genomsnitt drygt åtta år när de får sitt första epileptiska anfall. De sekundära epileptiska anfallen kan uppkomma till följd av sjukdomar eller skador inne i hjärnan eller till följd av en påverkan på hjärnan t ex förgiftning eller ett lågt blodsocker.

Diagnostik

Epilepsi är en uteslutningsdiagnos då det inte finns någon diagnostiskt prov för att fastställa primär, idiopatisk epilepsi. Utredningen går alltså ut på att utesluta annan sjukdom i kroppen eller i nervsystemet som skulle kunna orsaka epileptiska anfall.

Det som utmärker primär epilepsi är att katten i mellan anfallen mår bra, att den neurologiska undersökningen och de diagnostiska undersökningar som görs inte visar något avvikande.

I de fall sekundär epilepsi misstänks är diagnostiken mer angelägen och kan omfatta blodprover, urinprov, röntgen, ultraljudsundersökning, avancerad bilddiagnostik som datortomografi, magnetkameraundersökning samt ryggmärgsvätskeprov.

Behandling av epilepsi på katt

I regel rekommenderas att behandling påbörjas om patienten haft anfall oftare än var 6:e till 8:e vecka, om den haft klusteranfall (flera anfall) eller status epileptikus (ett långt anfall). Behandling påbörjas alltid i samråd med djurägare som bör informeras om att behandling inte är lika med anfallsfrihet. Behandlingen är i regel livslång och syftar till färre och lindrigare anfall.

Som alltid måste nyttan med hänsyn tas till att vissa katter inte tillåter att djurägaren ger tabletter dagligen. Det vanligaste preparatet som används vid behandling av epilepsi på katt är fenobarbital.

Fenobarbital (Fenemal®)

Fenobarbital anses som förstahandspreparat vid behandling av epilepsi på katt. En vanlig biverkan av fenemal är ökad aptit och viktuppgång samt ökad törst. Till en början ses vanligen också ökad trötthet och viss ostadighet efter insatt behandling med fenemal. Denna biverkan är oftast övergående inom två till tre veckor. Andra mindre vanliga biverkningar förekommer också men i regel är det ett preparat som tolereras väl av de flesta katter. Katter som står på behandling med fenobarbital bör undersökas av veterinär minst en gång årligen.