Kastrering av kaninhane

Hankaninen blir könsmogen från 3-6 månaders ålder (beroende på ras, storlek och årstid) och kan kastreras från 4-6 månaders ålder. Kaniner börjar föröka sig i ung ålder och kan få upp till 50 ungar per år.

Markerings- och hormonellt beteende

När kaninen kastreras minskas det beteendet som är hormonellt betingat. Oftast gör detta att kaninen är lugnare och mindre territoriell. Ett territoriellt dominansbeteende kan visa sig som aggressivitet mot andra medlemmar i familjen, även mot andra djur och människor. Hankaninen kan para olika föremål och därmed få skador på penis. De har ett stort behov av att markera territorium med urin och avföring, och gör det omedelbart efter förflyttning, gärna på ställen som suger dofterna till sig. Dessa beteenden minskar avsevärt efter kastrering och ibland försvinner de helt. Det är därför också lättare att få en kastrerad kanin helt rumsren och använda låda, jämfört med en okastrerad kanin.

Sociala djur

Kaniner är sociala djur och mår bäst att leva med en eller flera andra kaniner i grupp. Numera framgår detta också av djurskyddslagen. Kastrerar du din hankanin kan den gå i en flock tillsammans med honor, vilket annars inte rekommenderas då antalet ungar kan bli oöverskådligt. Två okastrerade hanar går oftast inte ihop, utan då rekommenderas kastrering av båda. Man bör hålla hanen separerad från honor i ca 3-4 veckor efter operationen, då hanen i denna period kan göra honan dräktig. Att sätta ihop två individer efter kastrering bör ske över tid, även om de gått ihop förut.

Att tänka på innan kastrering

Kaniner är känsliga djur. Du måste därför förbereda dig på att få hem en kanin efter operationen som noggrant måste observeras ett par dagar efteråt. De allra flesta äter själva och mår bra redan kort tid efter operationen men det är individuellt. Se därför till att du ofta kan titta till din kanin i dagarna efter kastrering. Buren ska vara helt rengjord vid hemkomst, gärna med handdukar i botten. Ha gärna en termometer till hands så du kan kontrollera kaninens temperatur och se till att du har möjlighet att värma upp din kanin om den skulle vara kall. Kaniner ska inte fasta innan operation, tvärtemot är ytterst viktigt att din kanin äter både före och så fort som möjligt efter operationen, då det annars finns risk för tarmrubbningar.

Kastreringen

Kaninen lämnas på morgonen på kliniken på dagen för kastrering. På kliniken gör man en hälsokontroll och väger kaninen innan ingreppet. Man lägger även en kanyl i ett framben för att kunna ge vätska och lugnande direkt i blodkärlet. Under operationen kontrolleras puls, blodtryck, andning och temperatur och kaninen får syrgas och narkos gas via en mask kring nosen.

Det finns flera sätt att kastrera en kanin på. Snittet i huden görs antingen på pungen eller på magen. Kaniner har en öppen ljumskkanal hela livet och kaninen kan därför dra upp testiklarna i buken och därför kan man kastrera via buken, vilket till exempel inte är möjligt på hundar och katter. På detta

sätt finns det inget sår i närheten av kaninens bak, och risken för smuts från urin och avföring och därmed även för infektion minskas. Det finns heller ingen risk för ljumskbrock. Man kan även lägga snitt direkt på pungen och testiklarna tas då ut utanför buken. Huden syr man ihop med ett par stygn som försvinner av sig själv med tiden.

Efter operationen väcks kaninen ur sin narkos och övervakas noggrant tills det är helt vaken. Det är olika hur snabbt det går innan de är helt vakna, mellan 15 minuter och två timmar. I denna period får kaninen mat i form av näringsrik specialmat. När kaninen är vaken och själv kan hålla värmen får det komma hem igen. Du får noggranna instruktioner med dig hem hur du ska sköta din kanin efter operationen.

Kaniner som normalt bor utomhus, bör hållas inne i minst ett dygn. Kontrollera kaninens temperatur regelbundet, den får varken bli för kall eller för varm. När den själv kan reglera sin kroppstemperatur kan det få komma ut igen. Det är viktigt at miljön på boplatsen är rengjord och att kaninen kan hitta lä och värme.

 

Publicerat: obtober 2017. Författare: Mette Louise Halck, veterinär, AniCura Københavns Dyrehospital