Honom är jag nu beredd att ta lån på huset för

Krönika i DN.Sthlm 170209. Anna Gustafsson är reporter på DN och tycker att stockholmarna förtjänar lika bra vård som deras husdjur. Vi är glada att vi kunde erbjuda henne det på AniCura Regiondjursjukhuset Bagarmossen.

"En ovanlig fredagkväll", säger M.

Vi står mittemot varandra iförda fotsida blå blyförkläden och dito halskragar som ska skydda mot röntgenstrålar. Mellan oss ligger katten, vår ögonsten, och vi har instruerats hur vi ska hålla fast honom. M i huvudet och frambenen. Jag i bakbenen. Han är matt av feber. Andningen tung och flämtande. Det är det som oroar oss och tydligen även veterinären som vi tvingats uppsöka på jourtid. Nu ska lungorna röntgas.

Jag som i tjänsten besökt alla de stora sjukhusen i Stockholm, med överfulla och slitna akutmottagningar, slås av hur tipptopp allt är här, på regiondjursjukhuset. Rent. Det luktar inte ens hund.

Men så kostar det också. Bara man kliver innanför dörrarna börjar tusenlapparna fladdra. Varje liten provtagning betingar ett (högt) pris, och när telefonsamtalet kommer efter ronden gäller det inte bara kissens hälsotillstånd. Räkningen är också något att ta ställning till. Underförstått: är vi fortfarande med på noterna? Eller snarare försäkringsbolaget. ”Han är värd sin vikt i guld”, brukar jag skämta och nu blir det nästan bokstavligt.

Men när de ringer lördag förmiddag känns pengars värde obetydligt. Kissen har blivit sämre, och de vill lägga in honom på intensiven. Med lunginflammation. Jag sitter vid köksbordet och gråter. Den här katten som hittades i en kartong i ett soprum tillsammans med sina syskon, honom är jag nu beredd att ta lån på huset för.

Ett halvt dygn senare spirar hoppet. Kissen har repat sig, och ätit aptitretande kex. Vilka resurser det finns ändå, i djursjukvården.

Läs krönikan