Toggle menu

Djurägare berättar

Tjej gosar med kattunge

Människans och djurens relation är fantastisk. Ett husdjur blir din vän för livet, någon som alltid finns där om du är ensam, som älskar dig precis som du är.

På AniCura drivs vi av vår passion för djur och veterinärmedicinsk kunskap. Vi tar vårt uppdrag på största allvar och är tacksamma för förtroendet vi får av hundratusentals djurägare varje år. Här har vi samlat minnen från några av de hundar, katter, hussar och mattar som hälsat på oss under årens lopp. Korta som långa berättelser där alla har en sak gemensamt – fantastiska djur och starka relationer.

Vi som matte och husse kände oss lugna och litade på er till 100% genom hela Nalles vistelse.

Den loje och tjocke som blev pigg och smal

Den Irländske Settern med det respektingivande namnet Ambassadör (Basse), var så allmänt omtyckt att han mest fick som han ville. Han charmade de flesta till att få smaka på det mesta. Basses aktiviteter tog hand om kalorierna under lång tid. Men i nioårsåldern kom krämporna. Han blev tjock, stel, fick ont i lederna och tappade sitt goda humör. Han orkade knappt hoppa upp i bilen eller leka med sin lillasyster som han gjort tidigare. Basse blev gammal. Han försökte och ville så gärna men orkade inte. Han vägde då 34 kilo. Matte och husse insåg att något måste göras. Matransonerna minskades men det hjälpte inte, då framförallt husse inte kunde stå emot Basses tiggande. Så var det.

Matte kontaktade AniCura Djursjukhuset Albano som satte upp ett möte med djursjukskötare Ann-Katrin Gålnander. Ett speciellt foder rekommenderades och strikta regler skulle följas om utfodring under en halvårsperiod. 34 kilo blev 31 kilo. 31 kilo blev 28 kilo och efter ett halvår väger Basse 25,6 kilo. Kuren är nu klar och det blev en positiv spiralverkan; mindre mat som gjorde det lättare att springa gav mera motion som blev viktminskning och så vidare.

Basse är numera en förvandling värd att notera! Han busar, är nästan enerverande uppspelt och tar alltid ett race med sin lillasyster uppför trapporna. Energin är tillbaka på samma nivå som den var i fem-sexårsåldern. Det kanske bästa är ändå känslan av att vi har besparat honom från smärta och krämpor som vi vet att han hade – men som han inte har nu.

Så är det alltså nu, och det är väldigt trevligt. Dessutom har han blivit så snygg igen!
Mvh
Camilla och Nils

Tack för all omtanke när Stella blev huggormsbiten i våras. Det känns tryggt att ni har bemanning dygnet runt om Stellas tillstånd förvärrats.

Katten Miro

Hej!
Jag vill bara berätta hur det gått. Min katt Miro fick vänstra bakbenet amputerat för ett år sedan efter att hon råkat ut för något, jag vet inte vad. Hon kom in en kväll och kunde inte gå på sitt bakben. Vi åkte till AniCura Läckeby Djursjukhus där det konstaterades att hon hade en svår fraktur i hasleden. Först opererades hon med spik och bandage, men hon är inte stillsam nog för det, så det blev amputation…

Hon var då 9,5 år. Hon tog inte inomhusvistelsen med glädje men hon stod ut. När hon fått sin sista dos medicin så låste jag upp kattluckan. Miro försvann genast ut och kom hem efter 14 timmar, hungrig men klart på väldigt gott humör. Hon sov inne under natten, men smet ut strax efter 3 på morgonen och var borta 14-15 timmar igen. Hon insåg antagligen då att hon skulle vara fri att röra sig, så hon började komma och gå med lite kortare mellanrum. Det var ju kallt och hennes päls var ju inte vad den skulle.

Efter en vecka kom hon in med en stor sork för att bevisa att hon fortfarande kunde jaga. Hon är fortfarande ranghögst i området och de andra katterna aktar sig för henne och hon är offensiv när det gäller att försvara sitt revir. Hon tycker inte om att gå - det gör hon bara korta sträckor sedan sätter hon sig ner, men hon springer gärna och långt. Det går mycket lättare. Hon använder fortfarande det amputerade benet för att klia sig och hon går omkull i vissa tvära svängar när hon tror att hon har benet i marken. Det gillar hon inte…

Hon har svårt att hoppa så högt som hon gjorde tidigare och det irriterar henne - hon tränar, för hon försöker ofta. Hon har tillägnat sig en delvis ny teknik i hoppen uppåt genom att ta tag med framtassarna och drar sig upp, men det är inte alltid det går. Som en följd av detta har hennes framtassar blivit väldigt kraftiga.

Nu har hon haft ett år, som jag tror varit ett ganska bra år för henne och det var vad jag hoppades på. Själv verkar hon ha insett att hon är lite sårbar och försöker ”bonda” mera regelbundet med mig än tidigare. Hon kommer nästan in minst en gång om dagen för att visa att hon finns till, även om hon kanske inte stannar mer än någon minut. Tidigare kunde hon ganska regelbundet vara borta ett par dagar i sträck och dessutom ofta komma in mitt i natten när jag sov - jag kunde bara se på matskålen att hon varit på besök.

Så jag hoppas att det fortsätter på samma sätt. / Miros matte

Ros till veterinärerna i Bromölla, Kristoffer och Lena, samt till deras underbara personal för att ni räddade livet på alla mina katter. Tusen tack än en gång.

Dobermannen Mira

Hejsan,
Jag vill skicka en varm och tacksam hälsning till veterinär Marcel Lee med flera som opererade in ett benankare i min dobermanntik Miras högra bog. Såväl Miras bicepssena som subscapularis var helt av. Efter otroligt mycket rehabträning är hon nu så återställd som hon kan bli och rusar omkring i Norrbottensskogarna.

Vi tränar och tävlar bruksspår, lydnad och drag liksom före skadan, med enda restriktionerna att hon inte får hoppa hinder eller leka hårt med andra hundar. En särskild hälsning till Ann Person som hjälpte mig mycket inför nerresan med info, pappershantering, journaler och så vidare. Det blev många samtal.

Varmt tack, från en matte som är glad varje dag.
Eva och Mira i Boden

Jag kan alltid känna mig lugn när jag kommer till er, till och med när min ängel behöver stanna kvar. Tack för att ni bemöter en nervös kund med omtanke.